CSG Logotype

De 7 ekumeniska koncilierna

De sju ekumeniska kyrkomötena mellan åren 325 och 787 utgör kärnan i den ortodoxa kyrkans bekännelse. De två första mötena koncentrerades kring frågor om Kristi gudomlighet och kring läran om den Heliga Treenigheten – Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande – tre gudomliga personer i ett gudomligt väsen. De följande fyra mötena definierade Kristi gudomliga och mänskliga naturer och hur de kunde vara förenade i en och samma person. Det sjunde ekumeniska kyrkomötet fastslog kyrkans ikonteologi. Emellertid handlade även detta möte innerst inne om Guds inkarnation i Jesus och därmed om hans två naturer.

Nicea år 325
Det första ekumeniska kyrkomötet sammankallades i Nicea år 325. Mötet behandlade frågan om den s.k. arianska irrläran som betraktade Jesus som en av Fadern skapad mänsklig varelse, hierarkiskt underställd Fadern. Mötet skisserade fram linjerna för läran om den kristna guden – dogmen om den Heliga Treenigheten. Mötet fastställde att Sonen, Jesus, är väsensen (homousis) med Fadern och därmed Gud i samma mening som Fadern.

Konstantinopel år 381
Det andra ekumeniska kyrkomötet fortsatte det föregående mötets arbete med att definiera läran om den Heliga Treenigheten och fastslog den Helige Andes hierarkiska jämställdhet i förhållande till den treenige Gudens två övriga personer, Fadern och Sonen.

Efesos år 431
Det tredje ekumeniska kyrkomötet fastställde Jungfru Marias epitet som Guds Föderska (Theotokos) och Guds Moder. Därmed bemöttes den s.k. nestorianska irrläran som betraktade Kristi gudomliga och mänskliga naturer som så separata fenomen att de nästan kunde ses som två olika personer. I själva verket handlade även denna tvist om treenighetsläran, eftersom Marias epitet bekräftade att Kristus var att betraktas som Guds inkarnation.

Chalcedon år 451
Det fjärde kyrkomötet behandlade frågan om Kristi två naturer: gudomlig och mänsklig. Mötet fastställde dogmen om att Jesus är fullt ut både människa och Gud utan att de två naturerna är sammanblandade. Därmed bemötte kyrkan den s.k. monofysitiska läran som ansågs betona Kristi gudomlighet på bekostnad av hans mänsklighet.

Konstantinopel år 553
Det femte ekumeniska konciliet fortsatte det föregående kyrkomötets arbete med att definiera läran om Kristi två naturer. Konciliet fördömde också den s.k. origenistiska irrläran om själens pre-existens före kroppens skapande och tog avstånd från antikens syn på kropp, intellekt och själ genom att fastställa en syn på människan som en psykosomatisk helhet med både kropp och själ, båda skapade och unika.

Konstantinopel år 681
Även det sjätte ekumeniska kyrkomötet behandlade läran om Kristi två naturer. Konciliet fastslog att Kristus hade två viljor, en mänsklig och en gudomlig. Sålunda bemöttes den s.k. monotelitiska irrläran som likt monofysitismen ansågs betona Kristi gudomlighet på bekostnad av hans mänsklighet.

Nicea år 787
Det sjunde ekumeniska kyrkomötet definierade kyrkans ikonteologi. Bakgrunden till mötet var den antika världens tillbedjan av gudastatuer. Mötet förbjöd tredimensionella skulpturala religiösa framställningar, varför skulpturer även idag är sällsynta i ortodoxa kyrkor. Mötet utgjorde slutpunkten för den bildstrid (ikonoklasm) som hade rasat i kyrkan och fastslog att ikoner skall visas vördnad på motsvarande sätt som korset och evangelieboken. Genom detta tillbeds inte den materiella avbilden, utan dess heliga urbild.

I själva verket handlade även denna fråga om treenighetsdogmen och läran om Kristi två naturer. Guds inkarnation i Jesus utgör nämligen en av hörnstenarna i ikonteologi. Gud är ett transcendent, obeskrivbart och för intellektet otillgängligt väsen. Men den som fötts, blivit kött och blod, kan också beskrivas och avbildas.

Kyrkomötena fastställde också en mängd bestämmelser av närmast disciplinär karaktär, såsom regler för biskopars egendom, fasteregler och kristen moral. Tillämpningen och tolkningen av dessa varierar i olika ortodoxa kyrkor och påverkas av människans ackumulerande vetenskapliga kunskap och av det omgivande samhällets värderingar. De centrala dogmatiska definitionerna råder det emellertid fullständig samsyn om inom den bysantinska ortodoxin.

Många av de föreställningar om Gud som kyrkomötena avvisade har i själva verket överlevt men antagit nya former på olika håll inom kristendomen. På många håll råder stor förvirring om den Heliga Treenighetens väsen. Arianska föreställningar om att Kristus som Guds son inte själv är gud är inte ovanliga till exempel inom den svenska kristenheten. Också föreställningar om att kroppen endast utgör ett skal för den ”riktiga” människan som kommer till uttryck i form av hennes själ är vanliga. Föreställningar om själavandring vinner terräng inom nyandligheten.

Den ortodoxa kyrkans försvar av kristenhetens centrala lärosatser från generation till generation utgör kärnan i den ortodoxa identiteten och det är i denna bemärkelse som den ortodoxa kyrkan betraktar sig som ”rättroende”. De ekumeniska kyrkomötenas trosmässiga definitioner ingår emellertid i hela kristenhetens gemensamma religiösa arv.