|
Historia
Kristendomens ursprung finner
man i judendomen och i Kristi offentliga verksamhet i ett
hellenistisk-romerskt kulturområde. Under 300-talet
konsoliderades den till en allmännelig och apostolisk
kyrka, då kristendomen blev den officiella statliga
religionen i det romerska riket. Mellan åren 325 och
787 definierade kyrkan under sju ekumeniska koncilier de grundläggande
trossatser som än idag utgör grunden för den
kristna kyrkans bekännelse i både öst och
väst.
Den västliga kristna kyrkan utvecklades
tidigt mot en egen inriktning. Också lokala kyrkor utvecklades
i olika riktningar och efter 800-talet lyckades man inte längre
samla hela kyrkan i ekumeniska koncilier. Till slut hade skillnaderna
blivit permanenta och under 1200-talet var separationen mellan
öst och väst ett faktum. I väst bildades en
romersk-katolsk kyrka och i öst den ortodoxa.
Den ortodoxa kyrkan samlade fyra av den
dåtida kyrkans fem patriarkat: Konstantinopel, Alexandria,
Antiokien och Jerusalem. Dessa fortsatte att samexistera enligt
den lokalkyrkoprincip som varit gällande: var och en
av lokalkyrkorna skulle betraktas som självständiga
kyrkor vilka skulle leva sida vid sida i ekumenik med varandra.
Den romersk-katolska kyrkan utgjordes av endast Roms patriarkat
och med tiden utvecklades där en lära om global
jurisdiktion. Denna lära har senare influerat särskilt
missionsarbetet i de protestantiska kyrkor, vilka knoppade
av den romersk-katolska kyrkan med början från
1500-talets Västeuropa.
De klassiska patriarkaten har sedermera
kompletterats med patriarkala stolar i Ryssland, Serbien,
Rumänien och Bulgarien och ett antal andra autokefala,
självständiga, ortodoxa kyrkor har etablerats vid
sidan av dessa.
I Sverige har den ortodoxa kyrkan varit
etablerad sedan 1617 då freden i Stolbova gav ryska
handelsmän tillåtelse att utöva sin religion
i landet och då Kristi Förklarings ryskortodoxa
kyrka grundades. Den finska ortodoxa församlingen har
varit verksam i landet sedan 1950-talet.
|
