|
Ordförandes
hälsning
Det var min farmor som gjorde att
jag blev ortodox.
Jag föddes som de flesta andra i vår
lilla del av världen som lutheran. Min mor var lutheran
och jag döptes, konfirmerades och vigdes i den lutherska
kyrkan. Har under hela mitt liv haft en andlig längtan
men det var först i hög medelålder som den
fick en speciell inriktning.
Min farmor var ortodox emigrant. I vardagslag
gick hon i en liten ortodox kyrka på Sandudd i Helsingfors.
Hon och hennes kvinnliga landsmän tävlade om vem
som hade den snyggaste hatten när de gick till kyrkan.
Inga hucklen där inte. Damerna kom ju från världsmetropolen
S:t Petersburg.
Vid högtidliga tillfällen tog
hon mig, sitt äldsta barnbarn, vid handen och vi åkte
femmans spårvagn till Skatudden och gick in i den stora
Uspenskij-katedralen högt uppe på berget. Det var
en helt ny värld som öppnades för mig! Alldeles
överväldigande…
Katedralen var packad med folk, på
den tiden med farmors landsmän från Ryssland. Rökelsen
svävade tung och besvärande för en liten flicka.
Folk gjorde korstecken stup i ett och bugade sig djupt och
kysste bilder som jag lärde mig var ikoner. Prästerna
och kören sjöng växelsång på ett
språk som för mig var obegripligt då. Men
katedralen var oerhört vacker med allt guld och alla
vaxljus.
Och hymnerna var inte av denna världen.
Jag vet att det var klangen av hymnerna, de oerhört vackra
och gamla sångerna, som stannade kvar i min barnasjäl
och som gjorde att jag under hela mitt liv som en radar drogs
till ortodoxa kyrkor under mina utlandsresor. Jag tror också
det är den oerhörda helhetsupplevelsen, skönheten
i andligheten som är så gripande och lockande och
som gör att man känner att man själv vill vara
en del av denna upplevelse.
När jag årtionden senare läste
legenden om hur Kievriket kristnades i slutet av 900-talet,
och slaverna valde den ortodoxa kristenheten för den
estetiska kvaliteten i andligheten, var det något jag
starkt kunde identifiera mig med. Himmelriket nedtaget på
jorden. Jag valde medvetet att bli en del av denna kristenhet.
Jag känner mig hemma i den och har aldrig ångrat
mitt val.
Idag är ortodoxin en självklar
del av min identitet och min vardag. Jag betraktar inte längre
kyrkan utifrån, jag är en del av den, såsom
den alltid varit en del av mig, det förstår jag
nu.
Vi ortodoxa kommer inte att knacka på
dörren hos dig. Men du ska inte känna dig ovälkommen
för det. För om det är något vi förstår
oss på så är det längtan. Den räcker.
Välkommen.
Lola Cedergren, vice ordförande
|
